Personkaraktäristik av Glunten och Magistern

Einar Malm:
Glunten är således skenbart huvudpersonen, den som det rör sig kring.
Han är en genomsnittsstudent, leklysten som en vårkalv, en naiv och enkel själ med okonstlat
vardagsspråk, i grund och botten för rättskaffens och borgerlig för att våga löpa linan ut,
en slätstruken slarver, som trots ett tidsödande nöjesliv och därmed förknippade
förtretligheter inte har något emot att med ett blygsamt examensbevis på fickan inrangera sig
i samhället.
 
Magistern däremot är en romantisk överliggare, en garvad akademisk ironiker med hoppet långt
bakom sig, en övertygad och evig juvenal, för "gammal och van" att gitta slita sig lös ur
studentlivets sega slentrian. Hans tröst är bålen och hans tal är späckat med de sirligaste
latinska sentenser - och ändå vet han mycket väl att "vårens glödande runor" en gång finns kvar
inte bara som en "herrlig saga" utan framför allt i de avlånga papperens trista skepnad.
Magistern representerar det tidlösa, halvt overkliga Uppsala, Glunten en levande,
mycket påtaglig studentgeneration - och Magisterns förhållande till den yngre är på en gång
överlägset, vänfast och vemodigt.

(ur: boken  "Ack i Arkadien", Einar Malm, 1949)

Robert Egnell:
Magistern som mentor och förförare
En studie av förhållandet mellan Gunnar Wennerbergs karaktärer ur sångsamlingen Gluntarne

Bertil Almqvist
Magisterns och Gluntens melankoli
Så löd i ett av manuskripten titeln till den glunt, som sedan kallades På kyrkogården. Bertil Almqvist jämför Wennerbergs livssyn med Bellmans. Han refererar en dansk psykolog som sagt: Man talar ofta om den glada ungdomstiden. Det är ett uttryck, som är fastslaget som så många andra. Men melankoli är kanske mer än någon annan en ungdomlig sinnesstämning. Almqvist ställer Fredmansdiktens tragikomiska skildringar mot Wennerbergs melankoli.
 
Denna sinnesstämning behärskade studenten Wennerberg. ”Ur denna stämning väckte honom juvenalerna, men blott skenbart. Ty i det verk han av tacksamhet skänkte sina ungdomsbröder fortsätter den mörka tråden oavbruten. Och ser man djupare på ”Upsala-melankolien” sådan den kommer fram i En kväll på kyrkogården, Magisterns monolog och andra gluntar, måste man finna dess tragik av icke ringare valör än den i Bellmans Drick ur ditt glas och Märk hur vår skugga. Livets tragik verkade i skrivande stund lika starkt på båda skalderna. Fredmanssångaren såg med ögon, som sett livet och levat ut, glunt-diktaren med den människas blick, som tror sig ha sett livet och därför misströstar. Hos båda utlöses samma känslor. Blott orden blevo olika – mannaålderns och ungdomens.
(Uppsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa, Sthlm 1926 s 97 f)